Morföräldrarnas köksmöblemang hade försvunnit i en brand. Hon bestämde sig för att låta återskapa det och kontaktade därför ett finsnickeri i Stockholm.
Åh, vad Cecilia saknade sin mormor och morfar. När hon tänkte på dem så mindes hon dem i gården där de bott. Hur det luktade ute på verandan av morfars piprök, och i köket av mormors bullbak. I det köket hade Cecilia tillbringat många timmar. Hon hade suttit i kökssoffan vid det gedigna gamla matbordet medan mormor lagade mat och bakade.
Cecilia plockade fram ett gammalt fotoalbum. Hennes pappa hade fotograferat henne där vid matbordet en gång. Tänk om hon ändå hade kunnat få överta soffan och bordet. Men de fanns inte kvar längre. Möblerna hade blivit lågornas rov i den fruktansvärda brand som också tagit hela huset. Som tur var så hade ingen varit hemma.
Finsnickeriet skulle få ett foto att jobba efter
En tanke började forma sig. Tänk om hon skulle låta en snickare göra replikor av morföräldrarnas köksmöblemang? Hon kunde kontakta ett finsnickeri och ge dem en kopia på fotot. Och så skulle hon behöva hitta ett tyg att klä soffan med. Det skulle förstås inte bli identiskt med det förlorade möblemanget. Men det skulle ändå kännas som en hyllning till hennes älskade morföräldrar.
Redan nästa dag gjorde hon saken. Hon hittade ett finsnickeri i Stockholm och ringde för att luska lite i möjligheten. De var genast med på noterna och bad henne komma in med en kopia på fotot. När Cecilia la på kände hon att det pirrade i henne av förväntan.